Förord av Fanny Köhler

Vi står framför en scen,

eller kanske står vi mitt i den.

Ridå, mörker, hyperfokus.

Scenljusens mumlande tystar rummet.

Något som länge legat och sovit väcks till liv.

Vi är ett gäng stumma dockor.

Säger ingenting till varandra,

men hela tiden berättar vi historier.

En vind berättar om ett löv genom att skaka det.

Konstnären berättar om ett inre landskap genom att bygga luftslott och babusjkor.

Obegripliga världar,

rymmer den eviga längtan som håller oss vakna genom natten.

Det är konstnärens arbete.

Att hålla fast vid längtan,

att i stillhet se sand rinna mellan fingrarna.

Slut ögonlocken,

stagnera kroppens rörelse.

Placera dig på säkert avstånd från tidens gång.

Bli ett vakuum.

I luftlösheten görs du oknuten,

om så bara för en stund.

Tiden rör oss inte här.

Vi kan tryggt infinna oss framför publiken,

eller i den.

Publiken och dess blick är en genväg till skapandet av mening.

Om ingen är där för att lyssna till mina andetag,

finns jag?

Det spelar ingen roll att slottet är av luft.

Inget förefaller mer verkligt.

Något som länge legat och väntat,

föds på nytt.

Av Fanny Köhler Christiansson om Felix Christiansson

Sofias gaffel

Rummet är mörklagt.

Ljuskronan tänds sakta. Figur 1 kommer in från sin dörr, Sofia strax bakom.

Figur 1 drar ut den mittersta stolen och sätter sig och väntar.

Figur 1 Ser sig om, plockar upp gaffeln och betraktar den noggrant och nära.

Efter en kort stund släpper figur 1 plötsligt gaffeln skramlande mot bordet.

Figur 1 ser på gaffeln på bordet, sedan lyfter den igen och släpper. Sedan igen.

Figur 2 träder in från sin dörr med en vinflaska. Figur 2 stannar upp och ser på figur 1 en stund.

Figur 1: jag har liksom en känsla av att den när som helst kan komma att falla igenom bordet.

Figur 2 sätter sig ned.

Figur 1 ser tyst ned på gaffeln.

Figur 1: Är allt bundet till en bana?

Figur 1 ser bort, sedan med ett plötsligt ryck tar tag i gaffeln och kaster den en kort bit upp i luften.

Kort tystnad.

Figur 1: Är jag då blott en skugga?

Kort tystnad. (figur 1 lyfter gaffeln som en skalle.)

Figur1: Eller finns det en flyktväg?

Figur 2: Den tanken är förbjuden.

Figur 1 slår gaffeln mot bordet.

Figur 1: kanske är jag en pianist. Fastspänd och i varje ögonblick tvingad till att trycka på den förutbestämda tangenten.

figur 2 reser sig i tystnad och häller upp vin till de båda, sedan sätter sig igen.

Figur 1: Eller kanske, närmare, så är jag och min gaffel två skådespelare bundna till var sit manus… Jag kan inte göra annat än att följa mina repliker. Men jag kan uttala dem med mer eller mindre övertygelse.

Figur 2: Kanske det.

Längre tystnad.

Figur 1: Jag hörde Sofia på grusgången inatt.

Figur 2: Och när du såg efter var hon borta?

Figur 1: Hur viste du det?

Figur 2: Jag är synsk.

Figur 1: …Kvar var bara doften. Hon lämnar den efter sig som ett spår.

Figur 2: I en cirkel, verkar det som.

Figur 1: Hellre en spiral, för jag känner att jag närmar mig.

Käpphästen

Figur 3 gör entré med en flaska vin från sin dörr.

Figur 3: Närmar sig vadå? Talar vi käpphäst?

Figur 3 sätter sig.

Figur 1: Ja. vi talar om Sofia. Jag vaknade inatt i bara tofflor och nattlinne ute på innergården, men allt var som förbytt. Så jag tog upp en näve grus att studera… men där i handen låg inte några gruskorn att finna, utan jättelika sandkorn… då såg jag upp mot månen… mitt hjärta slant i sin skritt när jag såg upp och förstod att månen var en taklampa.

En kort tystnad.

Figur 3: Och sen?

Figur 3 häller upp vin i sitt glas.

Figur 1: Sen var himlen av molton och stjärnorna nålstygn… I fjärran reste sig ett läte, först knappt en aning, sedan högrest och utbrett randigt över himlen. Ljudet av klapprande hovar och tusen trumpeter i A moll översvämmade luften, sedan var allt svept i mörker.

Figur 3: Och jag som trodde du skulle säga att du sett Sofia.

Figur 1: Nej, det har jag fortfarande inte. (ser ner i glaset och snurrar på det)

Figur 3: Hon kanske är osynlig.

Figur 2: Uppmunta inte svamlet.

Figur 1 ser upp på figur 2 och slutar snurra på glaset.

Figur 3: …Ta dig an det som du kan hålla händerna om.

Figur 3 lyfter sitt glas demonstrerande. Sedan dricker.

Figur 1: Jag hoppas att ni inte försöker övertala mig om att hon inte finns. För inget förefaller mig mer verkligt.

Figur 2: Det är just det som är problemet.

Figur 1: Det är ett par saker jag skulle vilja fråga henne.

Figur 3: Vadå för saker?

Figur 1: Jag skulle vilja fråga henne varför hon är här.

Figur 2: Varför är du själv här?

Figur 1: Varför svarar hon inte när jag ropar.

Stelfrusen tystnad.

Figur 1: Jag önskar bara vi kunde se varandra.

Figur 3: Och sen?

Figur 1: …Sen skulle jag erkänna att jag känt henne omkring mig hela mitt liv, att jag skrivit hundratals osända brev, och såklart att jag älskar henne. Allt detta vet hon ju redan, men tänk att få säga det.

Figur 2: Så då går du runt här på nätterna och knarrar i golvet utan en enda tanke på oss människor?

Figur 3: Människor? Peka på en människa.

Figur 2: Herregud.

Figur 3 reser sig.

Figur 3: Här sitter tre flundror… Med ansiktena på ryggen. (Figur 3 går runt och häller upp vin till alla.)

Figur 3 sätter sig igen.

Tystnad.

Om ilandet

Figur 1: Jag börjar tro att det har regnat.

Figur 3: Då borde höstlöven va blöta.

Figur 2: Det är meningslöst att spekulera i då vi varken har fönster eller ytterdörr.

Figur 3: Då tar vi och skaffar oss ett fönster då. Vad är det för ett liv utan vind?

Figur 3 reser sig upp.

Figur 3: Vart har vi släggan?

Figur 1: På vinden.

Figur 2: Sätt dig ner.

Figur 3: Nej. Det är tid för handling.

Figur 2: Vem poserar du för?

Figur 3 stannar upp.

Figur 3: Det är frågan.

Figur 2: det är i varje fall pinsamt att se på.

Figur 3: Jag känner som en iskall vind genom mitt bröst.

Figur 2: Där har du ditt väder.

Figur 3 sätter sig igen.

Figur 3: Vad är det som blåser?

Figur 2: Din fantasi, förmodar jag… Dina känslor över din sviktande självbild, kanske.

Figur 3: Känslor? Ja visst har jag känslor. Men du missförstår, det rör sig i mig… Ilandet tränger sig in i mig med en alldeles särskild direkthet. (Ser på sin kropp) Vad är det som rör mig?

Figur 2: Det är du själv, och det är perverst. Sånt där får du göra på ditt rum.

Figur 1: Men är det inte mystiskt?

Figur 2: Nej.

Figur 3: Jag tror inte du ser så långt som du tror, där från din ironiska tron, detta är verkligt. Det jag känner när du sticker mig med en nål, och det jag känner när jag ser ett väldigt viktigt och ömtåligt föremål falla mot ett marmorgolv, rör vid mig lika verkligt.

Figur 2: Hör nu här. Det finns det som är, vare sig man blundar eller ej, (knackar i bordet) och så finns det fantasi som följer en dit man vill och fyller ut sprickorna så man ska slippa se hur rangligt det är, det som man har byggt.

Figur 3: Nu ilar det igen. Men jag har inte rört mig från stolen. Eller ens hört på vad du sa. Jag har suttit helt stilla men plötsligt känns allt annorlunda.

Figur 1: Kanske är det fullmåne.

Bacchus klagan

Figur 3 sjunker ihop och lägger sig över sin tallrik med ett kvidande.

Figur 1: Har ni märkt hur det alltid åskar när vi skålar. Se här; skål mina vänner.

Figur 1 höjer sitt tomma glas och väntar i tystnad på åskan som uteblir. Ställer ner sitt glas.

Figur 3: Jag tänker ligga här och svälta tills jag dör.

Åskan dånar.

Figur 1: Se där.

Figur 2: Imponerande… en svältkonstnär.

Figur 3: Ja precis. (viskande)

Figur 1: Själv hade jag hellre ägnat mig åt körsång. Eller nej… Landskapsmåleri.

Figur 2 reser sig upp och går ut genom sin dörr.

Figur 3: Det låter trevligt. (fortfarande lutad över bordet)

Figur 3 reser sig rakryggad i stolen och tar en stor klunk av vinet.

Figur 3: Att ägna hela sitt brustna hjärta åt att möta ett landskap bara för att sedan se en krafsig skugga ta form på duken. (fyller glaset.)

Figur 1: Men tänk om det blir fint.

Figur 3: Det blir inte fint. Vart tog landskapet vägen? Det ligger levande begravt under mina färgkluttar… Som spadtag i graven.

Tystnad, figur 3 tar en klunk vin, sedan fortsätter.

Figur 3: Och så ser man bara bilder sen, tills den dystra dag då man helt glömt att världen en gång inte var platt… Så vet man inte ens om att det bara är bilder man ser.

Figur 1: Ja, nej det förstås, man får passa sig.

Figur 1 dricker.

Figur 3: Ja det får man verkligen. Om inte för ens egen del, man själv kanske redan är förlorad, så för barnen. För hur ska det gå om det blir en olympisk gren att uppleva rumslighet? Vad händer då med kärleken?

Figur 3 ser ner i bordet.

Figur 1: Om man bara kunde se det en annan ser.

Figur 3: Där har vi himmelriket. Då skulle vi äntligen mötas. Och i sin tur, bli fria från oss själva. Tänk vilken oerhörd lättnad.

Figur 1: Det låter sorgligt.

Figur 3: Världssjälen förenas med sig själv och upplöses i en homogen massa… Alla avtryck suddas ut, och allt är slätt och fint som en barnrumpa.

Figur 3 dricker ur sitt glas.

Figur 2 kommer in genom sin dörr med en flaska vin.

Figur 2 fyller på figur 3´s glas ställer flaskan vid figur 3´s glas och går sedan och sätter sig igen på den högra stolen.

Figur 2: Har du tryckt ner världen i din lill ask igen?

Figur 3: Ja, visst har jag det.

Figur 2: Gratulerar. Sitt där och svär åt din lilla miniatyr modell. Men vad har du egentligen besegrat?

Figur 1: Ett miniatyrslott?

Figur 2: Mycket riktigt. (Dricker)

Berettelsen om Astronauten

Figur 1: Ett sånt önskar jag mig faktiskt… för jag har haft så väldigt svårt att begripa planlösningen här.

Figur 2: Det förstår jag.

Figur 1: Ibland känns det som att saker sker i en bakvänd ordning.

Figur 2: vi är väldigt konspiratoriska ikväll hör jag.

Figur 1 hör inte på, utan lyfter sitt glas och ser på spöket som lyfter det.

Figur 2: hör nu på här… Det var en gång en astronaut, som med sitt forskarlag var på resa till mars. En dag var hon tvungen att lämna farkosten och ta sig ut i det ändlösa mörkret med ett litet snöre som livlina. Där ute såg hon något, vi vet inte vad, men det var något viktigt och vackert som hon ville ta med sig och visa för sina kamrater. Men detta något var utom räckhåll, hennes livlina var för kort. Hon spände linan så långt det gick och sträckte sig allt vad hon kunde. Då blåste det en plötsligt en rymdvind och farkosten ryckte till i linan som brast. Astronauten fick tag i vad hon sökte, men farkosten, och alla hennes kamrater försvann. Stilla drev hon runt i det oändliga mörkret, ensam med sin skatt.

Figur 3: Det kan inte blåsa i rymden.

Figur 2: Det är en sann berättelse.

Figur 1: Men tänk om hela ens liv har pekat mot detta något, om de kamrater man har på skeppet tycker att man är en idiot? Och tänk om den där skatten är så vacker att man spricker? Ska man inte få välja vad som har mening då?

Figur 2: Nej det får man inte. Man måste förbli förstådd.

Figur 3 reser sig, och går och häller upp vin till alla i tystnad.

Figur 2: Annars offrar du själva livet. För det du inte kan förmedla blir till damm och aska.

Figur 1: Eller så har du fel. Kanske finns det nån som hör mig.

Figur 3: Kanske ekar det i evigheten.

Figur 3 sätter sig.

Figur 2: Kanske är du en liten räka, på ett kalt och blött köksgolv.

Figur 1: Då är Sofia en labrador.

Figur 3: Och jag?

Figur 2: Du är en snigel.

Kort tystnad.

Figur 2: En krälande liten snigel som får barn med sig själv.

Figur 3: Så du fräter.

Figur 2: Hade inte du en pall i källaren att välta?

Figur 3: Visst ja, så förströdd jag är.

Figur 3 reser sig från bordet, bugar och säger:

Figur 3: Farväl då… Jag vill tacka för det vackra livet. Särskilt vill jag tacka lejongapen. Så gula dom var, den där våren. Och så guldiga, hennes lockar, Fenomena… sen vill jag också tacka vår käre producent, som lät mig förföra honom i utbyte mot den här enastående rollen, och slutligen, för att spela mina kort alldeles rätt, vill jag tacka Sankte Per för att han snart kanske ser lite mellan fingrarna.

Figur 3 bugar igen, tar vinflaskan och går ut genom den vänstra dörren.

Agnetha Fältskog

Det blir tyst en längre stund.

Figur 2 dricker ur sitt glas, reser sig, går ut genom sin dörr och kommer sedan in igen efter ett par sekunder med en ny vinflaska. Figur 2 sätter sig igen, fyller upp glaset, ställer flaskan vid glaset och dricker. Ställer ner glaset. Frustar. Ser i taket. Sedan ser på figur 1.

Figur 1 undviker att se på figur 2 under tystnad.

Figur 2 fortsätter att se på figur 1. Sedan häller Figur 2 upp vin till figur 1, utan att figur 1 ser tillbaka på figur 2.

Tystnad.

Figur 1 tar en klunk av vinet.

Figur 2: Vad tycker du om vinet?

Figur 1: Inget särskilt.

Längre tystnad.

Figur 2: Jag såg att vindsdörren var öppen.

Figur 1: Jasså?

Figur 2: Har du vart där och rotat?

Figur 1: Ja det kan man väl säga. Jag gjorde en del nya upptäckter. Det finns ju, som du säkert vet fotografier där, och i dem, en massa tecken.

Figur 2: Självklart vet jag det, dom är det dyrbaraste vi har och ska inte pillas på med kladdiga fingrar.

Figur 1: Så du känner till dom väl? Då vet du säkert att linjerna mellan de små tecknen bildar formationer som sträcker sig ned genom hela slottet. Du kanske har märkt att det står 19 29 under alla tekoppar i köket?

Figur 2: Nej det har jag inte märkt.

Figur 1: Inte? Men säkerligen har du märkt att det står Fältskog över jaktgeväret ovanför kaminen?… det var nämligen var exakt 19 29 klockan visade när blixten slog ner i vindstaket så att det började regna in, och jag plötsligt förstod vad Agnetha egentligen menade…(avbruten)

Figur 2: Agnetha?

Figur 1: Hon blonda i abba…. Hon sjunger om oss.

Figur 2: håll dig borta från bilderna. (Figur 3 kommer in från den vänstra dörren.)

Bilderna på vinden

Figur 3 sätter sig ned vid den vänstra stolen och dricker ur glaset. Reser sig sedan och går fram till figur 2 och plockar upp vinflaskan bredvid figur 2´s glas och sätter sig igen. Häller upp ett glas och dricker.

Kort tystnad.

Figur 1: Jag berättade just om att jag var på vinden Igår. Där finns pärmar fyllda med bilder som verkar föreställa vårt gemensamma liv.

Figur 3: Hur vet du att det är just vårt liv de föreställer?

Figur 1: Det står små svårtydda texter under bilderna. Och så kan man ibland se oss i själva bilden. Igår använde jag mig tillexempel av en bild på dig (figur 3) där du står naken, en mulen dag vid en strand och håller upp en bit drivved som i texten kallas för dinosaurieben.

Figur 2: precis, och det är därför väldigt viktigt att dom ligger i rätt ordning.

Figur 1: Rätt ordning?

Figur 2: Den ordning dom låg i.

Figur 1: Någon sån ordning känner jag inte till. Jag har blandat följderna så länge jag kan minnas.

Figur 3: Och du har suttit och läst dem som vore de helig skrift.

Figur 2: Det var de också.

Figur 1: Ingen fara, om du verkligen vill kan du ju hitta tillbaka till din ordning, för vad som helst kan träda fram om man riktar blicken med avsikt.

Figur 2: Det var allt vi hadde kvar från tiden innan slottet.

Figur 3: Tror du på sånt verkligen? En tid då vi levde utan dessa rum, bord och stolar? Eller än mer besynnerligt, en tid då slottet stod här utan oss?

Figur 2: Självklart. Om inte minnet eller slutledningsförmågan kan visa dig det, så se då på fotografierna.

Figur 3: Jaha? Och vad ska dom bevisa då? Saker dyker ju upp ur tomma intet hela tiden! Det kan väl fotografier också göra?

Figur 2: Nej, det vägrar jag. Du kan få tro det, men gör det då i tystnad och lämna mig utanför.

Figur 3: Se dig omkring, (lyfter upp vinflaskan) vart kom den här ifrån? Har vi inte druckit ur hundratals av dessa? Varför tar då vinet aldrig slut? (Vänder upp och ner på flaska och börjar hälla ut den över bordet tills den tar slut) eller den här tallriken, (ställer ner flaskan och lyfter upp tallriken) varför dyker den upp här igen imorgon om jag krossar den ikväll? Dessa föremål har ju uppenbarligen ett performativt syfte. (Kastar tallriken i golvet så den går sönder)

Spänd tystnad.

Figur 2: Du äcklar mig… Du hittar en liten glipa och så plötsligt tror du att du kan pilla hål på världen! Det är just det som är så obehagligt med dig… att du verkligen älskar att förstöra.

Figur 3: Förstöra? Dina små konstruktioner välter ju nästan av sig själva. Du är en burmakare, jag arbetar för friheten.

Figur 2: Så ädel du är.

Figur 3: Visst är jag. (reser sig) Och nu ska du få höra. Det är scenografi det här. (Slår handen lätt i bordet) En utsmyckad scen. Och föremålen dirigerar oss, de sufflerar vårt tal, vår tanke och handling. Det är vad dom gör, det är vad dom är. Även fotografierna.

Tystnad.

Figur 3 sätter sig igen.

Figur 2 vänder sig mot figur 1.

Figur 2: Och läckan på vinden täppte du inte till misstänker jag.

Figur 1: Mycket riktigt, jag lät det va.

Figur 2 reser sig. figur 3 dricker.

Figur 2: Ni kan sitta här och tjattra, från och med nu är det jag som tar hand om bilderna.

Figur 2 går ut genom sin dörr.

Tystnad.

Figur 3 lyfter sitt glas, märker att det är tomt, ställer ner det, otåligt väntar ett par sekunder sedan reser sig och går ut genom sin dörr.

Figur 1 ser på spöket, lyfter sitt glas och betraktar spöket som lyfter glaset.

Ställer ner det och ser sedan på spöket som går ut genom den vänstra dörren.

Figur 3 kommer in igen med en flaska vin, häller up till figur 1, sedan till sig själv, sätter sig och tar en klunk.

Tystnad.

Vimpel, flagga och vind

Figur 3: Det är stormigt ikväll.

Figur 1: Det är det nästan alltid.

Figur 3: Sliter det inte i dig?

Figur 1: Inte så farligt.

Figur 3: Det förstår jag mig inte på.

Figur 1: Det är för att du är som ett segel.

Figur 3: Och du själv?

Figur 1: Jag är som en vimpel.

Figur 3: Vad menar du?

Figur 1: Jag menar hållningen.

Figur 3: Tala klarspråk.

Figur 1: Igenom alla ting rusar en fors.

Kort paus.

Figur 1: Forsen rusar enligt sig själv, och allt följer den. Jag vrider och vänder mig så att jag är i linje med dess färdriktning, då rusar den genom mitt bröst, som vore jag ett såll, och den, en hjord skenande hästar.

Figur 3: Men ditt lilla bröst får ju inte ens plats med en enda liten shetlandsponny! Då spricker du ju.

Figur 1: Ja visst gör jag det. Men det är mer vackert än det gör ont. Och förresten slutar det ju att göra ont när man förvandlats till konfetti.

Figur 3, lättsamt medhållande ljud.

Figur 1: Då har hästarna som skenar i skyn blivit ens förlängning.

Figur 3: Det skålar vi för tycker jag.

Figur 2 kommer in från den vänstra dörren med en flaska vin.

Figur 2: För vadå?

Figur 3: För hästar och konfetti!

Figur 2: Låter bra.

Figur 2 häller upp vin till alla och sätter sig.

Figur 2 reser sitt glas.

Figur 2: Skål för hästar och konfetti.

Figur 2 dricker, sedan ställer ned sitt glas.

Sedan reser figur 1 sitt glas, dricker, och ställer ned det.

Sist reser figur 3 sitt glas, dricker, och ställer ned det.

Figur 2: Det har nu blivit dags för måleri mina vänner. (Åskan dånar)

Figur 1: Just det!

Figur 3: Jag vill inte.

Figur 1: Men det måste väl målas?

Figur 3: Ja, men jag vägrar.

Figur 2: Du har inget val.

Figur 3: Måla den själv.

Figur 2: seså, trollkarl… vifta din stav.

Figur 3: Jag är så trött, jag tror jag kommer slockna.

Figur 2: Inte flänga runt så mycket om dagarna då. Sluta gnäll och börja måla.

Figur 3 reser sig.

Figur 3: Klaga, om jag får be.

Figur 3 går ut genom sin dörr.

Tystnad.

Figur 1: Vad skulle hända om du målade?

Figur 2: ingenting. För vad betyder det att ge ifrån sig något som inte betyder nåt för en?

Figur 3 kommer in från sin dörr med ett staffli och ställer det vid sin stol, sedan går ut ur rummet igen, ett ögonblick passerar, sedan kommer figur 3 in igen med en palett, en pensel och en duk.

Figur 1 ser på medan figur 3 ordnar.

Figur 2: Ingenting.

Figur 1: Det är tur att vi har dig. (Riktat mot figur 3)

Figur 2: Vår martyr.

Figur 3: Det tar emot, men det måste göras.

Att måla en häst

Tystnad.

Figur 3: Jag tror jag ska måla en häst faktiskt.

Figur 3 förbereder penseln och paletten.

Tystnad.

Figur 3: Hur ser en häst ut?

Figur 2: Den är brun och har fyra ben.

Figur 3: Och i ansiktet?

Figur 1: Jag tror vi har en bild av en på vinden. Mamma var ju hästtjej.

Figur 1 reser sig och går ut genom den mittersta dörren.

Tystnad.

Figur 3 börjar måla.

Tystnad.

Figur 3: jag vet inte vad jag gör.

Figur 2: Eller varför…

Längre tystnad.

Figur 3: En häst är ett riddjur som vid varje ögonblick kan sparka av ens huvud.

Längre tystnad.

Figur 3: Att som hästmålare inte veta hur en häst ser ut är en sorts frihet.

Tystnad.

Figur 3: Den verkar liksom måla sig själv.

Tystnad.

Figur 3: Det är som att det finns ett spår, och om jag bara låter mig följa flyter penseln dit den ska, som efter en sorts gravitation.

Figur 2: Och om du motstår?

Figur 3: Det vågar jag inte. Det känns för pinsamt… Vem är jag att sätta emot?

Figur 2: Är det Sofia som målar kanske? Hon vet säkert hur en häst ser ut. (Skämtsamt)

Figur 3: Det är i varje fall inte jag… penseln vandrar utan min befallning.

Figur 2: Märkligt.

Figur 3: Ja, mycket märkligt verkligen. Det är som att bli förd.

Tystnad.

Figur 3 lägger ner penseln och tar ett steg tillbaka.

Figur 1 kommer in genom sin dörr med ett fotografi. Figur 1 sätter sig och lägger fotografiet på bordet. Figur 3 börjar måla igen.

Figur 1 ser ned på fotografiet och sedan upp igen på figur 3 som målar.

Figur 2: Det är som att bli förd tydligen.

Figur 1: Jaha.

Tystnad.

Figur 2: Blir det likt?

Figur 1: Inte särskilt.

Tystnad.

Figur 1: Men det kanske inte gör så mycket.

Figur 3: Får jag se på fotot?

Figur 1 lägger fotografiet på bordet framför figur 3.

Figur 3: Hm..

Tystnad.

Figur 3 lägger undan penseln och tar upp fotografiet, ser på det länge, sedan på sin målning.

Tystnad.

Figur 3: Det får räcka.

Tystnad.

Klockan klämtar.

Alla reser sig och går av scenen, ljuset slocknar och en nedsaktad version av gimmie gimmie spelas.

Slut.

Chimärans bälgar

(Om längtan genom natten)

Förord & Manus